Alla inom förvaltningen hade blivit kallade, i min arbetsgivares kommun. Stämningen var knappast lika uppskruvad, som upprörd, men ändå förväntansfull. Varje medarbetare hade fått mycket knapphändig information, om vilken information som skulle ges, samtidigt hade resp avd-chefer varit mycket strikta, det är VIKTIGT att alla kommer till det här mötet. Till och med avdelningscheferna var kallade, och infann sig mangrannt. Anledningen var att inte ens de visste särskilt mycket om vilken info som skulle ges.
För förvaltningschefen var det en prövning i prövningen, då han nyss tillträtt sin tjänst och knappt hunnit komma ut o bekanta sig med alla sina olika underavdelningar. Avdelningscheferna hade han förstås träffat, men att säga att han hade kläm på de olika avdelningarna inom företaget, med alla dess olika fabriksadresser i staden, var nog för mycket sagt.
Vi fick veta att 2009, skulle komma att bli ett uppsägningarnas år, och att många anställda skulle komma att behöva sägas upp. Exakt hur många gick inte att beskriva, men i lyckosamma fall skulle det bara behöva bli hälften av dem man trodde.... Jaha, varför dra igång en så här stor affär, en fylld teatersalong, dvs flera hundra medarbetare, om bara en handfull personer skulle behöva sägas upp? Jo, naturligtvis för att för de som skulle komma att drabbas, skulle det här innebära, om inte en katastrof, så väl en situation som på intet sätt vore avundsvärd, och för att alla vi andra inte skulle undra och börja prata och bilda våra egna konspirationsteorier (modernt uttryck "skvallra"), så var det viktigt att den här informationen gick ut, på det sättet den nyss förmedlats.
En representant för ortens lokalpress var naturligtvis också inbjuden till informationstillfället, i samma syfte som nyss nämnts.
Det här mötet låg (avsiktligt) i slutet av arbetsdagen, så alla gick hem, utan att dryfta det särskilt mycket, snarare med en uppgiven skymt av förståelse, än upprördhet.
Tiden gick, 95% av förvaltningens personal hade ju närvarat, men det blev trots allt ingen stor tidningsstory, fick de anställda veta några veckor senare...
Varför inte då, då? Det här var ju tillräckligt hett stoff för en förstasidesnyhet för lokalpressen, hade man verkligen bjudit dit pressen, och /eller på vilket sätt hade man lyckats lägga munkavle på dem? Frågorna var många, som de anställda sedermera ställde till sina chefer....
Jo, nej, man hade "haft tur", under påföljande dags morgon, hade nämligen ett stort jordskalv inträffat i Skåne, och även om arbetsgivarens domäner inte befann sig där, utan bara alldeles i närheten, hade nyheten om detta helt och hållet tagit överhanden, så till den grad, att nyheten, som berörde ett flertal människor och deras anhöriga, helt kommit i skymundan.
Med andra ord, heja Svensk Dagspress...! (?)
Bilden ovan från Kristianstadsbladet, dagens datum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar