Anglinder, vad är klockan??

Jag har just överlevt en natt utan min arbmbandsklocka. Emellanåt är det bra att lyckas göra det, framför allt för att man inte alltid behöver stressa i sin tillvaro.

Samtidigt är det mer påfrestande, än om den sitter fäst runt armleden.

Varje gång man vaknar upp, mitt i natten, och undrar vad tiden är, tvingas man inse att man måste leta efter sitt armbandsur, eller försöka läsa av någon annan klocka i sovrummet, i den mån, man klarar av det över huvud taget, utan glasögonen.

Inte stressa, var det ju.

Minns en tid, för några år sedan, då jag brukade få följa med en vän till ett par vänner, som bodde ute på landet. Förstod aldrig hur vännen själv gjorde, om han själv ägde, ägde och hade med, eller inte hade med ett eget armbandsur. Efter några gånger blev jag i alla fall klar över, att när man ville veta vad tiden var, var det betydligt enklare att fråga mig, vad klockan var, för jag hade ju alltid mitt armbandsur på mig. Till och med värdfolket, som inte själva alltid hade koll på var deras armbandsur befann sig, ”lärdes upp”, av vännen, att när Anglinder var med, kunde man fråga honom om tiden, för han hade alltid klocka på sig (ja, man var faktiskt finkänslig nog att inte fråga när Anglinder sov).

Det är väl klart att Anglinder inte hade någonting emot att hjälpa sina medmänniskor, varken privat eller ute i arbetslivet, däremot var det inte alltid Anglinder själv satte en ära i att behöva få veta vad tiden var just vid det tillfäle, någon av vännerna önskade veta. Något tillfälle senare lämnades helt sonika Anglinders armbandsur kvar hemma inför färden till vännerna på landet. Ville jag veta tiden fanns ju klockor hemma, klockor i bilen, och på mobilen.

”Anglinder, vad är klockan??” –frågan ställdes naturligtvis på nytt, men den här gången var svaret definitivt inte lika uppskattat – vet inte – blev mitt svar….. ”Varför inte då, du har väl * en klocka på dig??” Nej, tänk, den har jag glömt hemma, men du kan kanske titta på din egen?? ”Men, jag har ju ingen egen, eller den är kvar hemma, och jag vill inte ha med den hit, för jag vill inte behöva stressa här…” Nähä, men att behöva stressa sina vänner är helt ok? –Inget svar, natiurligtvis…. ”Men jag måste få veta vad tiden är, för att jag ska….” Jaha, och då är det helt plötsligt mitt ansvar att veta det åt dig….? Då får ju leta igenom min ryggsäck tills du hittar min mobil – har du ingen egen mobil, med klocka på, förresten, och om den är avstängd, så får du komma med den, så ska jag slå på den, eller så får du leta fram mina bilnycklar och gå ut och kolla på bilklockan.

Snacka om att ha gjort sig populär… Jag säger inte om det gäller mig själv eller någon annan!

Det här påminner mig också om en annan erfarenhet, som jag kanske berättat om i bloggen, men som är värd att nämnas på nytt:

Vi väntade i ett föreläsningsrum, vi skulle bevista en föreläsning, med en ny föreläsare, ingen visste så mycket om det, om vad, eller vem som skulle hålla i det. Någon hade åtminstone förberett föreläsningen, startat upp dator o projektorduk, men det framgick inte vem det var. Inte heller alla åhörarna kände varandra, och när det började närma sus gick genom åhörarna när vi förstod att det var föreläsaren, och också att han inte hade någon klocka….

Och i samband med att föreläsaren presenterade sig, fick vi också en föreläsning i föreläsningen, varför han inte hade någon klocka.

”En gång hamnade jag på sjukhus på grund av hjärtinfarkt, det var någon av mellandagarna, och jag fick ligga inne för observation i ett par dygn, sedan talades det om att jag skulle få komma hem. Dagen jag skulle komma hem var nyårsafton, och tack vare att jag missat ett par dagar redan, hade hundra miljoner olika saker att reda ut och förbereda inför nyårsfirandet. Innan jag skulle få lämna sjukhuset ville dock doktorn prata med mig, och jag visades in på hans mottagningsrum. Efter ett tag kom doktorn, presenterade sig, men sade att vi skulle vänta en stund, under den tiden sade doktorn ingenting, och jag var naturligtvis också tyst. Emellanåt ritade dock doktorn ett streck på ett papper, och det verkade bli några stycken streck.

Så tog doktorn till orda, och beklagade att jag hade haft en hjärtinfarkt, men att nu det mesta verkade ok, men tillade samtidigt en fråga om jag var medveten att de flesta hjärtinfarkter uppkommer pga en alltför stressig tillvaro? Jo, det hade jag väl hört talas om, men…

Jo, fortsatte doktorn, jag satt tyst med dig under en stund, en kvart, och noterade en sak….

”Jo, det var fruktansvärt frustrerande att behöva vänta så långe, jag behöver komma hem och förbereda allt inför nyårsfirandet, och ställa till rätta allt jag missat under de här två dagarna…”

…och under den kvarten tittade du på klockan 40 gånger, dvs under 15 minuter….

…jag föreslår därför att du ger dig själv i nyårslöfte, att aldrig mer i ditt liv ha på dig en armbandsklocka, i synnerhet inte, om du inte vill ha fler hjärtinfarkter. För att hjälpa dig, kan du lägga din armbandsklocka i min papperskorg, så ska jag se till att den förpackas väl och skickas hem till dig, men det blir inte förrän efter nyår, och jag föreslår nog att du inte tar upp förpackningen på nytt…

”Det blev mitt nyårslöfte inför det nya året!”

”Man klarar sig ju egentigen ganska bra utan klocka, jag har en väckarklocka som väcker mig på morgonen, sen ger sig mycket av resten, de säger tiden på radion ibland, man märker när kollegerna börjar gå på fika, magen brukar säga ifrån till lunchen, och i nödfall kan man alltid fråga någon om tiden...”

Hur länge sedan var detta, undrade vi i åhörarskaran. ”Nja, i år är det nog 10 år sedan…”

Ett nytt sus gick genom oss åhörare…!

Så nästa gång någon frågar dig om vad klockan är, måste du vara medveten om att du kanske räddar den personens liv, ifrån en hjärtinfarkt, och vad dig själv beträffar, så är det bara att följa bibelns ord, och vända andra kinden till…!

Bilderna, föreställande olika klockor (!) kommer från Auktionscompaniet.com