1979 var det Vinter. Det här är "vinter".

1979 var det Vinter. Det här är "vinter".
Det kom några millimeter snö i veckan. Kanske hade vi ett par minusgrader också. Det var lite blött om fötterna och kallt i öronen. Lär smälta fortare än kvickt, som vanligt.

Annat var det förr. Då hade vi vinter i Skåne. Nu har vi "vinter". Jag tänker då framför allt på den stora, kalla, fruktansvärda, ärkevintern 1979.

Att skrävla, skrodera, bre ut mig samt docera förnöjsamt kring den Stora Skånska Vintern 1979 bereder mig stort nöje. Att jag var med. Hur mycket snö det var. Hur futtiga alla andra vintrar ter sig i jämförelse.

Jag tänder en brasa, blandar en mugg Ohoj, tänder sjöskumspipan och låter barnen skockas vid mina fötter. Och så trollbinder jag dem med historier om den Stora Skånska Vintern 1979.

Så här 31 år efteråt gör den Stora Skånska Vintern 1979 helt enkelt mig fortfarande mycket belåten.

Därmed inte sagt att jag egentligen minns så mycket av denna milstople i Skånes historia. Jag var trots allt bara sju år gammal då.

Och jag är faktiskt inte heller helt säker på att mina otydliga minnesbilder av enorma snödrivor och skidfärder och inställda skoldagar verkligen härrör från 1979. De kan komma från något annat år.

Men, men. I takt med att minnet av de mytiskt smällkalla krigsvintrarna 1941-1942 bleknar, menar jag att vi som fortfarande minns Den Stora Skånska Vintern 1979 måste våga kliva fram, tala ur skägget och ta vårt ansvar. Skit samma om det är våra egna eller några lånade minnen vi refererar. Skrävla på bara.

Det kunde till och med vara på tiden att låta högtidlighållandet av minnet av Den Stora Skånska Vintern 1979 få lite fastare former. Bilda ett sällskap kanske?

Sällskapet för Oproportionerligt Skrävlande och Underblåsande av Legenden om den Stora Skånska Vintern 1979.

Men nu rusar jag händelserna i förväg. En del av er läsare var ju inte med under den Stora Skånska Vintern, slår det mig. Stackare! Nå, jag ska försöka förklara. Även om det förstås är i stort sett hopplöst att uttrycka i ord.

Eländet började egentligen redan kring nyår med snö, kyla och storm. Men riktigt illa blev det inte förrän den 13-18 februari, då Skåne drabbades av Sveriges värsta snöstorm någonsin (jo, det är sant).

Tusentals bilar snöade in på autostradan. Deras middagar kallnade oätna vid eftersom de inte kunde messa hem och berätta att snöat in. Ingen kunde uppdatera sin twitterstatus. Och det var jättekallt i bilarna eftersom AC inte fanns.

Hela hus begravdes i snömassorna. Man fick gräva tunnlar metervis neråt i snön för att komma till taket. Bandvagnar och Mad Max-gäng i termobyxor patrullerade gatorna. Vi stoppade halm i kängorna och högg upp spånskivemöblerna för att elda med. Så var det.

Enda nackdelen med att sitta och mysminnas 1979 är att det får mig att känna mig minst 86 år gammal.

Men det kan jag ta. För den som upplevde den Stora Skånska Ni-Vet-Vilken 1979 känns inget riktigt svårt eller farligt längre.

Av Eskil Fagerström
Publicerad 19 december 2009 6.00
i Sydsvenskan.se
-----------------
Så här långt Sydsvenska Dagbladet, min lokaltidning

Till skillnad från artikelförfattaren var jag själv "vuxen", eller åtminstone gammal nog att ligga i lumpen, när en av de värsta stormarna tilldrog sig.

På den tiden skulle deklarationen lämnas in senast den 1 februari. Just den 1 februari "gick det till". På grund av snöstormen kom jag inte hem ifrån mitt lumppass när jag hoppats, utan kanske 12 timmar senare. Jag bodde i samma kvarter som deklarationen skulle lämnas in, men jag kunde inte lämna in den i tid, och skrev följaktligen en förklaring till "varför". Det blev godkänt.

Kanske någonting att blogga om, inte deklarationen som sådan, utan snarare om vårvintern 1979. Den som tycker det är besvärligt att ta sig fram nu, kan knappast ha upplevt vintern 1979...