Frågan fick jag när jag frågade en tjejkompis, en gång i tiden, om hur det kom sig att hon inte hade mobiltelefon?
Alla har ju en mobil nuförtiden, så i min värld existerar nästan bara, att man antingen inte begriper sig på tekniken (väldigt få, men jag har en sådan person i min närhet, som absolut inte klarar av en mobil), eller att man helt enkelt inte klarar av att hushålla med abonnemanget, eller saldot som finns på betalkortet (jag känner oerhört många sådana, flertalet är tonåringar).
Min kompis är ganska tekniskt lagd o inte tonåring, så därför tyckte jag frågan var relevant att ställa. Men, hon tyckte att hon klarade sig bra utan, och jag kan förstå henne, för det har jag också gjort, en gång i tiden.
Svaret på frågan jag ställde var faktiskt, "nej, varför skulle jag ha en mobil, jag klarar mig bra utan, och jag har ingen elefant heller, tycker du jag borde ha en sådan också??" Man blir liksom mållös, och förstår att man måste respektera andras uppfattningar, även om de kanske avviker ifrån det vanliga.
Respekt är ett intressant ord, med många intresseområden. Ett av de vanligare, är nog att inte respektera tid, kanske framför allt andras tid.
Om jag kommer försent, har jag faktiskt inte respekterat dens tid, som jag tar av, samtidigt som jag kanske har en anledning till förseningen.
Om jag har någonting som jag inte använder, ständigt o jämnt, är det också relativt tidsbegreppet.
För att bli mindre luddig, ska jag ta ett exempel:
Jag gick själv, under stor tvekan och med ett påhittat nick, som skydd, in på Facebook, för drygt 2 år sedan. En av anledningarna till det var naturligtvis mitt stora teknikintresse, och i synnerhet för "den nya tekniken" (formulerat så, eftersom jag faktiskt fyllt 50 och kommer ifrån en uppväxt, där det inte fanns, varken datorer eller mobiltelefoner). Man kan säga, att jag vill hänga med, och jag brukar själv säga, "att om det är någonting som jag tror mig kunna ha nytta av, och som finns att få för ett rimligt pris, så är jag intresserad".
Dock är det väl så, att har man tillbringat en viss tid, med en viss pryl, tjänst, vara eller dylikt, så blir man antingen fortsatt intresserad, eller helt enkelt lite mätt. När jag intresserade mig för Facebook, var jag redan ganska mätt ifrån andra nätgemenskaper, vilket väl på något vis lade tonen för mitt deltagande där. Jo, jag kan finnas där, men bara när jag själv önskar.
Ber att få citera CiP:s (Citypolarnas) loginslogan "Logga ut och häng med!" Det finns med andra ord så pass mycket i "min värld" "där ute", att jag inte prioriterar att hänga bakom datorn, t ex på Facebook istället. Och, när jag gör det, föredrar jag i så fall för det mesta, annat än att hänga just där. Inte minst som jag intresserar mig för skriv- eller uttryckskonsten, känns bloggen som ett bra uttrycksmedium. På Facebook känner jag inte att jag kan skriva några essäer, det kan jag däremot göra i min blogg (eller i någon av dem, eftersom jag har flera, och som jag använder till olika ändamål).
Kort sagt, jag prioriterar min egen tid, som jag vill, och följer inte strömmen. Känner jag att jag vill skriva "någon essä", t ex på min blogg, är det inte alltid tiden räcker till, min egen alltså, och i bästa fall blir det en kort tanke nedtecknad på mitt anteckningsblock, i näst bästa fall behåller jag idén i huvudet och i sämsta fall trillar den bort, kanske helt.
Nedklottrade blogguppslag, har jag massivs, som jag ska skriva om "någon gång", någon gång när jag känner att jag har tid för det.
Så ovanstående resonemang är förklaringen till att jag faktiskt blockerade en person på min Facebook-sida igår, eftersom det påtalades, att det var dött som i graven, eller på en kyrkogård där. Minns inte exakt, eftersom jag raderade inlägget. Kyrkogården besöker jag regelbundet, eftersom nu båda mina föräldrar ligger där, och jag kan tycka att det är ganska fint där, även om som sagt, de döda ligger en våning längre ned.
Med andra ord motsätter jag mig att andra "tycker" om hur jag disponerar min tid! Är det min hustru, eller mina barn, som "tycker", eller kanske mina arbetskamramter, kan det vara relevant, eftersom de träffar mig i min vardag, men personer som inte gör det, och som bara har knapphändig uppfattning om hur min vardag ser ut, bör nog avhålla sig från att "tycka" vad jag skall göra eller inte, och ge uttryck för det offentligt. Det är kanske det senare som retade mig mest, att alla kan läsa, inte bara den det är avsett för. Tänk på det nästa gång!
En annan sak som retar mig, men som också är hänförligt till tidsbegreppet ovan, är när man kommenterar i någons blogg. Kommentaren skriver man för att man vill påpeka något eller göra bloggaren uppmärksam på något. Som jag lärt mig, kan då den tilltalade svara, för att visa att man uppfattat det "sända", dvs en ren "artighetsfras", eller om man inte tycker så, så kan man påpeka det. Det jag märker är att den tilltalade istället undviker att bemöta bloggkommentaren, och i så fall avtar min lust starkt ifrån att kommentera över huvud taget.
Det är ungefär som den arbetskamrat jag haft i flera år, som trots att vi har våra expeditioner i samma korridor, avstånd ca 10 m, inte säger varken "hej", "god morgon", eller "hejdå", när den kommer eller går, även om det enbart är den och jag i närvarande i hela korridoren. Bättre i så fall, med den kollegan, ifrån en annan arbetsplats, som, oavsett om jag har besök eller inte "på rummet", tar i handtaget, öppnar dörren, och säger "hej då", och ibland "hej då, trevlig helg", om det är en torsdag eller fredag. Då känner man sig uppmärksammad, i det senare fallet.
Så, nu känner jag att jag inte har mer tid för stunden, utan att en ev fortsättning kan komma senare.
Hoppas Du kan respektera det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar