Förmodligen är inte den här bil(d)en 20 år gammal, även om med säkerhet främre delen av bilen är det.
Den här bilen kallas "Gobbi", dvs en ihpsvetsad Golf (kaross nr II), med bakdelen av en Trabant P601 (den senare versionen, för den som undrar), och, eftersom landet Trabbin tillverkades i upphörde för si så där 20 år sedan, på dagen idag, typ, upphörde sannolikt också produktionen av bilen då. Golf + Trabant (Trabi - på tysk slang) = Gobbi.
Den som vill se mer av bilen, kan se mer på något av otaliga tv-länkar, där bilen används för att upptäcka den nu 20 år gamla gränsen mellan DDR och BRD.
Vet inte vem som ska svara på min fråga, dock önskar jag ett adekvat svar, av någon i asnvarig position, som besitter tillräcklig kunskap/insikt om min frågas ärende!
Troligen någon person/ansvarig för uppladdning av PDF-tidningen, som vet om, ”kan” tankar bakom varför PDF-tidningen finns öht, och vad som är meningen med dessa filer på lång sikt.
BAKGRUNDEN till min fråga är följande: I våras hade jag en oerhört hektisk situation på mitt arbete, hade möjligheten att jobba hemifrån, vilket innebar en arbetstid om totalt ca 16 timmar /dygn, resterande del kunde avsättas till vila/mat/hygien. Under denna tid såg jag 2-3 olika artiklar i Sydsvenskan, som intresserade mig så mycket att jag insåg att de borde läsas och eventuellt också ”sparas. Noterade datum, sida och ibland t o m artikelrubrik i min digitala kalender, och bläddrade snabbt vidare. Min stressiga arbetssituation medförde att halvlästa tidningar slängdes – hade jag läst dödsannonserna? Ja! OK, släng tidningen. Mer tid fanns ej.
I slutet av våren infann sig åter ett mer ”normalt” arbetsliv i min vardag. Jag kunde ägna stipulerade 8 timmar åt jobbet, och övrig tid av dygnet till allehanda andra göromål, dvs jag hade tid över att spendera som jag ville. Tog bl a itu med ett och annat ”ärende” som hamnat i min digitala kalender.
Mailade därför till Er kundtjänst och påpekade att jag gärna skulle vilja ha de 2-3 olika artiklarna (sidorna) mailade till mig som PDF-filer (min mailadress framgick ju både av insänt mail, liksom att den finns tillgänglig (föreställer jag mig!) i ert kundregister. PDF-filer finns ju tillgängliga (föreställer jag mig!) hos er liksom för mig (endast de 30 senaste dagarna).
*Det kom ett svar att man skulle behandla mitt ärende så snart man hade tid – självklart, jag är väl inte den ende som mailar till er/alt har en fråga som kundtjänst måste ta hand om.
* Det kom ett svar, från ”de som hade hand om det” att jag själv kunde ladda ner önskade sidor/artiklar via avsedd funktion på login-avd på er hemsida – fine, jag vet var den funktionen finns, hur den fungerar, och att det enbart är möjligt med de 30 senaste dagarna…Svarade därför detta, påpekade i synnerhet ”villkoret” med de 30 senaste dagarna, och att det var DÄRFÖR jag mailat Er, i förhoppningen kunna erhålla ”äldre” PDF-filer (eftersom jag föreställde mig, och – konstigt nog fortfarande föreställer mig) – mycket därför jag skriver detta mail till er NU, och skulle önska något slags svar på min ”frågeställning”!
* Det kom ett nytt svar, ”att oj, mina påpekanden stämde visst…”, det där om 30 dagar, och att det därför inte vore möjligt för er själva heller! (fantastiskt tycker jag!) att ta fram önskade sidor i PDF-format, utan att dessa ”slängdes/försvann”. ”Däremot kunde man skicka de önskade artiklarna/tidningsexemplaren som papperstidningar till mig per post, om jag ville det…?”
* Mitt svar: Ja, tack, om det inte medför extra kostnader, så vore jag tacksam för det! (Suck!)
MIN FRÅGA: Jag skulle vilja veta tankarna bakom möjligheten att ta fram PDF-filer. OK, jag kan tyckas extremt stressad, och det är säkert så att merparten av de PDF-tidningar som dagligen tankas ned, är av färskare datum, än 30 dagar ”gamla”. Men ändå, jag trodde vi levde i den digitala åldern, jag själv har inte använt en papperskalender på 10 år, jag lyckas ganska bra med min sedan länge skapade föresats ”inte ett PAPPER mer på mitt skrivbord än nödvändigt”, ”de flesta handlingar, dokument, ”bibbor”, kan finnas i datorn, så slipper jag leta i pärmar och pappershögar på mitt skrivbord, det tar mindre plats, och jag kan ha dem med mig överallt – dvs jag kan ha datorn/externa lagringsmedia med mig överallt…” (”Jag är väl inte den ende i världen, som upptäckt att man kan ha ett USB-minne på sin nyckelknippa?”)
MEN, tidningar, tidningsartiklar och dylikt (annonser, inlägg, dödsannonser (ett av mina önskemål rörde faktiskt en dödsannons!), kommer det enbart – för framtiden att sparas i pappersformat? Och kommer universitetsbiblioteken, dit jag förutsätter ni fortfarande lämnar s.k. pliktexemplar kommer att fortsätta mikrofilma era (allas!?) tidningar? Den senare frågan ämnar jag förstås även ställa till dem – jag har bra kontakter med UB i Lund, så det löser sig säkert.
Eller vilken är er ansats/teori, om PDF-tidningen som ”format” för framtiden? Förvisso ingen som säkert kan säga idag, att nutidens datorer och PDF-filer (som i det här fallet) kommer att finnas för evigt, men samma resonemang gäller väl i så fall också för utbyggnad av bibliotek för att hysa papperstidningar och mikrofiche-läsarna med dess –rullar, har de inte redan lite av ”musei-stämpel” över sig? Strikt utrymmesmässigt ryms i mitt hem betydligt fler tidningsupplagor, sparade som PDF-filer, i min dator, i USB-minnen eller externa hårddiskar, än samma antal i tidningspappersformat och därtillhörande pärmar (som i gaffelpärm).
Vore därför roligt ta del av Era tankar kring framtiden och hur ni ser på framtida lagring av tidningsmedier!
Ämnar som sagt även ställa en snarlik fråga till, i första hand UB i Lund.
Vilka artiklar och datum jag beställde i ovannämnda mail , hoppas jag kan kvitta, det är huvudresonemanget som är det intressanta!
Jag själv är ”privatperson”, akademisk skolning, inte forskare, född 195X – intresserar mig för och använder gärna ”ny” teknik, om jag tror den kan vara användbar och till ett ”rimligt” pris, i min vardag, resp i mitt yrkesliv.
Slutligen bör påpekas att jag i ovanstående rader använt citationstecken enbart för att ”markera/kursivera”, och VERsaler enbart för att markera/FET stil. INTE för att ”skrika”. Mitt e-postprogram innehåller inga formateringsmöjligheter, så därför hoppas jag det är ok med ovanstående!
Mvh
"Johan Anglinder"
anglinder@minegenmail.se
abonnentnr 1023456789
Avsändaruppgifterna "omskrivna" i bloggen.
Bilden - har ingenting som helst med artikeln i övrigt att göra, mer än att jag tyckte den passade bra - tagen ur E24, 100704
Sydsvenskan.se var strängare än lokaltidningen. Man döpte filminslaget till "Här gör Victoria bort sig".
HD.se (Helsingborgs Dagblad!) var snällare och skrev att "Ramlösaborna lärde Victoria att säga rätt.."
Sedan tror jag att, om Victoria skulle gå på lokal i Skåne, skulle hon ändå stöta på en hel del restaurangpersonal som är fast övertygade om att hennes uttal är det rätta...
Ja, det är inte så illa som det låter, det var varken springnota eller någonting grovt kriminellt, bara lite bus, sedan kan diskuteras om det var så uppskattat av den för resp avdelning ansvarig, resp för alla dem som kunde beskåda tilltaget, till dess att det upptäcktes, vilket egentligen var det roliga i sig. Detta hände för några år sedan när Anglinder var ung, nåja, det här hände i den s.k. vuxna busåldern, dvs 20-25 då man tror att man är vuxen, sedan kan nog diskuteras om man verkligen är eller blivit det då, i synnerhet om man är kille.
Hur som tyckte Anglinder det borde vara legitimt att diskutera det med nutidens personal, som var samma "unga" flickor, som på "den" tiden, men så heter också trädgårdscaféet "Flickorna" Lundgren (http://www.fl-lundgren.se/), även om de kanske inte ens var födda på "den" tiden. Jodå, det gick hem, till och med så mycket, att tjejen jag berättat det för i början av sommarsäsongen i år, kom ihåg mig, och menade att (det uppenbarligen var så roligt) att hon berättat det för en hel del av sina jämnåriga kolleger... Har du berättat det för chefen också, undrade jag? På den tiden när hysset gjordes, var det inte samma chef, utan snarare den nuvarandes föräldrar och syskon. Jodå, menade tjejen, "han skrattade", och visste omedelbart vem du var....!"Och, fortsamma "flicka": Vet du vad som hände idag?? Jo, vi hade en busslast med danskar, och har du sett hur kalt vårt hus ser ut nu?? Jo, de började klippa loss klängrosorna som prydde husets fasad, titta vid den gamla köksdörren, så ser du ett par som fick bli kvar... "Så vi i personalen började fråga dem, vad de egentligen sysslade med, för så gjorde man väl inte? Blommorna/rosorna var varken till salu, eller ens till gratis bortskänkning, utan hörde ju till huset, i syfte att pryda huset....." Jo, menade danskarna, det stod ingen skylt att det var förbjudet att ta blommor med sig därifrån, och därför menade man, hade man sin fulla rättighet att göra så.... Hm, jag kan tycka att mitt hyss var relativt oskyldigt, om man jämför, även om det också handlade om blommor. Men jag ska försöka komma ihåg att kolla nästa gång jag far till Danmark, och besöker någon institution, må det vara ett trädgårdscafé, en slottsträdgård eller någonting liknande - jag måste försöka komma ihåg att kolla om det verkligen finns skyltar - om att man inte får ta med sig prydnadsväxterna därifrån....
Mitt "hyss" då?? Jo, för det första hade mina föräldrar sommarstuga, inte många hundra meter ifrån stället, så att jag och mina vänner rörde oss på caféet, fikade eller bara strosade runt i trädgården var ingenting särskilt ovanligt, vi var igenkända på en vänlig grannbasis av Flickornas personal...
För det andra hade någon av mina föräldrar dille på att vårt hem, inte sommarställe, eller kanske inuti i sommarstället också, ständigt måste vara prytt av blommor, en vacker tanke... Sålunda införskaffades vid något tillfälle, av föräldrarna, inte av sonen (jag) ett par knippen plasttulpaner (på 80-talet såg dessa långtifrån lika naturtrogna ut, som konstgjorda blommor kan göra idag...!) i rosa resp röd (tulpanlik!) färg, i syfte att förvaras i olika vaser i hemmet, eller i hemmet och i sommarstället (minns inte detaljer så långt tillbaka). En av dessa tulpaner råkade vid något tillfälle följa med sonen och hans dåtide bäste kompis ut på en "nattlig" promenad till Flickornas trädgård, och råkade sedan (fråga mig inte hur!!) "planteras" i någon av de tätvuxna rabatterna på baksidan i Flickornas trädgård....
Där fanns liksom nu många fina olika slags blommor och växter, men tulpanen är ju ganska tidig, och detta var nog i juli..., så nattbesöket följdes naturligtvis upp av ett dagligt (alldeles vanligt "oskyldigt" - vi kanske till och med fikade...), med inspektionsrunda, hur läget egentligen var, om tulpanen fanns kvar eller inte. Det gjorde den inte, den första alltså..... Inte den andra heller...., men den tredje däremot, den fick eller råkade få finnas kvar helt "orörd" i hela 3 nätter.... Man kan dels tänka sig hur arg trädgårdsmästaren måste ha varit, i synnerhet som han borde ha sett den 3:e tulpanen den 3:e natten och inte någon gång mellan kvällen och tidiga morgonen först den 5:e "natten". En annan rätt anmärkningsvärd (ganska rolig!) sak när man tänker tillbaka, är hur många cafébesökare, som under dessa båda dagar tittat på, och sett även denna "tulpan", och kanske till och med beundrat den, eftersom det ju inte var säsong för den... Trädgårdsmästaren hade ju ändå fått inskolning i ämnet, eller så tjänstgjorde han helt enkelt inte varje dag...
Bilderna ur det egna fotoalbumet, med den egna kameran. När min pappa gick bort häromåret, och boet skulle delas mellan mig och min pappas änka (inte min mamma), bad jag särskilt få slippa ärva resten av plasttulpanerna... Jag tyckte nämligen de spelat ut sin roll... Fotot /skylten allra överst från i år, då man för första gången på länge anordnat s.k. temaaftnar, och bjudit dit någon trubadur, eller liknande. Sådana anslag fanns inte på "min" tid, annars hade jag naturligtvis sett till att vara med som en attraktion i sig...!
Djäklar! Jag hade precis svabbat köksgolvet och skulle ta någonting i kylskåpet.
Det var då det hände.
Zockans matburk flög ut, gjorde en galant saltomortal, och landade upp och ned på köksgolvet. Det lösa locket var fortfarande på, men upp och ned (undrar vad som hände i luften...). Men mitt nystädade köksgolv var inte nystädat längre, det fanns kattmatsbitar i sås runt omkring burken i en fin 15 cm-diameter.
Vad göra? Fram med svabb igen? Njae. Fram med hushållsrulle och våt disktrasa? Nej - "Tindra!" Efter att ha ropat några gånger på min matglada katt (stark underdrift) och ha talat om "Mat på golvet", var det inte så länge till mat på golvet....
Och jag slapp städa, svabba, sopa, slänga.... Däremot torkade jag rent med disktrasan efteråt, för att det inte skulle vara kletigt.
...så kan man alltid sätta på ett annat objektiv, i alla fall teoretiskt sätt, och nästan praktiskt.
Influens från Hypebeast.com, och bilder och uppslag från Fotosidan.com (där Husse faktiskt är medlem). Hur ev tagna bilder blir, är det ingen som vet, mer än att säkert någon fotograf drömmer om det här konceptet...
Får man förmoda att det blir s.k. "still"-bilder??
Jag har just överlevt en natt utan min arbmbandsklocka. Emellanåt är det bra att lyckas göra det, framför allt för att man inte alltid behöver stressa i sin tillvaro.
Samtidigt är det mer påfrestande, än om den sitter fäst runt armleden.
Varje gång man vaknar upp, mitt i natten, och undrar vad tiden är, tvingas man inse att man måste leta efter sitt armbandsur, eller försöka läsa av någon annan klocka i sovrummet, i den mån, man klarar av det över huvud taget, utan glasögonen.
Inte stressa, var det ju.
Minns en tid, för några år sedan, då jag brukade få följa med en vän till ett par vänner, som bodde ute på landet. Förstod aldrig hur vännen själv gjorde, om han själv ägde, ägde och hade med, eller inte hade med ett eget armbandsur. Efter några gånger blev jag i alla fall klar över, att när man ville veta vad tiden var, var det betydligt enklare att fråga mig, vad klockan var, för jag hade ju alltid mitt armbandsur på mig. Till och med värdfolket, som inte själva alltid hade koll på var deras armbandsur befann sig, ”lärdes upp”, av vännen, att när Anglinder var med, kunde man fråga honom om tiden, för han hade alltid klocka på sig (ja, man var faktiskt finkänslig nog att inte fråga när Anglinder sov).
Det är väl klart att Anglinder inte hade någonting emot att hjälpa sina medmänniskor, varken privat eller ute i arbetslivet, däremot var det inte alltid Anglinder själv satte en ära i att behöva få veta vad tiden var just vid det tillfäle, någon av vännerna önskade veta. Något tillfälle senare lämnades helt sonika Anglinders armbandsur kvar hemma inför färden till vännerna på landet. Ville jag veta tiden fanns ju klockor hemma, klockor i bilen, och på mobilen.
”Anglinder, vad är klockan??” –frågan ställdes naturligtvis på nytt, men den här gången var svaret definitivt inte lika uppskattat – vet inte – blev mitt svar….. ”Varför inte då, du har väl * en klocka på dig??” Nej, tänk, den har jag glömt hemma, men du kan kanske titta på din egen?? ”Men, jag har ju ingen egen, eller den är kvar hemma, och jag vill inte ha med den hit, för jag vill inte behöva stressa här…” Nähä, men att behöva stressa sina vänner är helt ok? –Inget svar, natiurligtvis…. ”Men jag måste få veta vad tiden är, för att jag ska….” Jaha, och då är det helt plötsligt mitt ansvar att veta det åt dig….? Då får ju leta igenom min ryggsäck tills du hittar min mobil – har du ingen egen mobil, med klocka på, förresten, och om den är avstängd, så får du komma med den, så ska jag slå på den, eller så får du leta fram mina bilnycklar och gå ut och kolla på bilklockan.
Snacka om att ha gjort sig populär… Jag säger inte om det gäller mig själv eller någon annan!
Det här påminner mig också om en annan erfarenhet, som jag kanske berättat om i bloggen, men som är värd att nämnas på nytt:
Vi väntade i ett föreläsningsrum, vi skulle bevista en föreläsning, med en ny föreläsare, ingen visste så mycket om det, om vad, eller vem som skulle hålla i det. Någon hade åtminstone förberett föreläsningen, startat upp dator o projektorduk, men det framgick inte vem det var. Inte heller alla åhörarna kände varandra, och när det började närma sus gick genom åhörarna när vi förstod att det var föreläsaren, och också att han inte hade någon klocka….
Och i samband med att föreläsaren presenterade sig, fick vi också en föreläsning i föreläsningen, varför han inte hade någon klocka.
”En gång hamnade jag på sjukhus på grund av hjärtinfarkt, det var någon av mellandagarna, och jag fick ligga inne för observation i ett par dygn, sedan talades det om att jag skulle få komma hem. Dagen jag skulle komma hem var nyårsafton, och tack vare att jag missat ett par dagar redan, hade hundra miljoner olika saker att reda ut och förbereda inför nyårsfirandet. Innan jag skulle få lämna sjukhuset ville dock doktorn prata med mig, och jag visades in på hans mottagningsrum. Efter ett tag kom doktorn, presenterade sig, men sade att vi skulle vänta en stund, under den tiden sade doktorn ingenting, och jag var naturligtvis också tyst. Emellanåt ritade dock doktorn ett streck på ett papper, och det verkade bli några stycken streck.
Så tog doktorn till orda, och beklagade att jag hade haft en hjärtinfarkt, men att nu det mesta verkade ok, men tillade samtidigt en fråga om jag var medveten att de flesta hjärtinfarkter uppkommer pga en alltför stressig tillvaro? Jo, det hade jag väl hört talas om, men…
Jo, fortsatte doktorn, jag satt tyst med dig under en stund, en kvart, och noterade en sak….
”Jo, det var fruktansvärt frustrerande att behöva vänta så långe, jag behöver komma hem och förbereda allt inför nyårsfirandet, och ställa till rätta allt jag missat under de här två dagarna…”
…och under den kvarten tittade du på klockan 40 gånger, dvs under 15 minuter….
…jag föreslår därför att du ger dig själv i nyårslöfte, att aldrig mer i ditt liv ha på dig en armbandsklocka, isynnerhet inte, om du inte vill ha fler hjärtinfarkter. För att hjälpa dig, kan du lägga din armbandsklocka i min papperskorg, så ska jag se till att den förpackas väl och skickas hem till dig, men det blir inte förrän efter nyår, och jag föreslår nog att du inte tar upp förpackningen på nytt…
”Det blev mitt nyårslöfte inför det nya året!”
”Man klarar sig ju egentigen ganska bra utan klocka, jag har en väckarklocka som väcker mig på morgonen, sen ger sig mycket av resten, de säger tiden på radion ibland, man märker när kollegerna börjar gå på fika, magen brukar säga ifrån till lunchen, och i nödfall kan man alltid fråga någon om tiden...”
Hur länge sedan var detta, undrade vi i åhörarskaran. ”Nja, i år är det nog 10 år sedan…”
Ett nytt sus gick genom oss åhörare…!
Så nästa gång någon frågar dig om vad klockan är, måste du vara medveten om att du kanske räddar den personens liv, ifrån en hjärtinfarkt, och vad dig själv beträffar, så är detbara att följa bibelns ord, och vända andra kinden till…!
Bilderna, föreställande olika klockor (!) kommer från Auktionscompaniet.com
